Annons

En normal svacka i kärlekslivet

Jag har fått många frågor av er om varför inte Jacob syns lika ofta i mina kanaler längre och jag har varit nästan ärlig om varför.
När vi inte jobbar eller tar hand om Arnold har vi behövt vår egentid och därför sitter jag inte med mobilen eller kameran i högsta hugg.

Annons

Jag vill berätta för er att det inte har varit så jättebra, att vara småbarnsföräldrar kan tära otroligt mycket på ens egna relation i alla fall i vårt fall.
Enligt vad vi läst oss till är det heller inte bara vi som kämpar, det är så många par som går isär under första åren med småbarn.
Vår plan är inte att gå isär utan att få ihop det på bästa sätt, jag tror att det varit en kombination av småbarnslivet och stora förändringar för mig som föranlett situationen.

Jacob och jag är väldigt starka tillsammans och mycket av vår styrka är att vi har varit isär två gånger innan så vi vet att vi helst inte hamnar där igen, för vi trivs inte utan varandra.
Men det är svårt att hitta gnistan och fjärilarna i magen när man jobbar hårt, både hemma och med Arnold hela tiden går vi på sista energin med sömnen. En ledig kväll vill vi helst chilla, sova ut och inte jobba på förhållandet.
I min drömvärld är man jättekär hela livet men så verkar det inte vara tyvärr.
När jag var liten var det så enkelt efter första fjärilarna i magen försvann gjorde man slut men vuxenkärleken måste man konstant jobba på för svackor kommer och går.

Annons

VI har det superkul ihop och vi bråkar absolut inte så det är inget sånt men vi har inte prioriterat vår relation sen i julas.
Vi kämpar för att hålla ihop familjen just nu och jag hoppas med det här inlägget att några av er som har det likadant kan känna styrka över att man inte är ensam.

Vi har börjat kommunicera mycket mer med varandra och pratar om vad vi behöver göra och vi har bestämt oss för att gå i terapi.
Jag har börjat med KBT och vi ska gå i parterapi. Det vi behöver jobba på mest är kommunikationen oss emellan.

Nu känner jag att vi är över första tröskeln och därför känner jag mig stark nog för att berätta för er.
Jacob är såklart med på att jag delar det här och tycker det är bra. Vi vet att vi inte är ensamma om att kämpa på och hoppas på att ni där ute som tycker det är tufft att få ihop kärlekslivet kommer ihåg att ni inte är ensamma.

47 kommentarer till “En normal svacka i kärlekslivet”

  1. Johanna Bergstedt skriver: 21 juli 2018 kl 14:26

    Margaux! Du är så klok och förståndig så det är inte sant, du är bara 27 år och har kommit hur långt som hälst, och ännu längre kommer du komma. Jag önskar er all lycka med parterapin. Du är så jä*vla cool och underbar! Blir så glad så fort jag ser en ny vlogg, ny instagramuppdatering, allt, du sprider som enorm glädje och positivitet! Kram Johanna


  2. Lisa Guled skriver: 21 juli 2018 kl 15:33

    Det kommer säkert vända igen, som du säger, dessa år är tuffa! Vi har nu två små, en lika gammal som Arnold som springer och klättrar på allt samt en på 7 veckor. Kombinationen gör att det är fullt upp 90% av dagen och när man lagt den äldre är man helt slut så kvalitén på den tiden är ju inget vidare. Vi har knappt haft någon avlastning sen minsta kom för det kräver att båda mina föräldrar är hemma samtidigt och kan ta dem. Vi båda är dock föräldralediga så vi sover i skift och i olika sovrum men har eftermiddagen och kvällen tillsammans. Men vi båda har inställningen att det kommer vara såhär ett tag tills allt lugnar sig. Vi försöker ge varandra kärlek men åker in är ju konstant låg så ja, det är vad det är ??‍♀️?. Men det som hjälpt oss är att ge varandra egentid utanför hemmet så man inte helt tröttnar på varandra ?


  3. Amanda skriver: 21 juli 2018 kl 15:38

    Skönt att man inte känner att man är själv. Dottern kom för 7 mån sedan och sambon har redan 2 barn sedan tidigare. Jag trodde det skulle bli en plättlätt sak att ha ett eget barn men ibland känner jag: Vafan har jag gett mig in på… Jag orkar inte det här! Och speciellt att uppfostra 2 barn som inte ens är mina egna och min sambo är inte direkt samtals-personen själv så ibland vill man bara stirra in i sin telefon den sista timmen man har själv när barnen sover. Strongt med parterapi för er! Det betyder att inte bara gifta par som har varit tsm i 1000 år kan gå i terapi. ??


  4. Malin skriver: 21 juli 2018 kl 16:38

    Känner igen mig! Vår son är snart tre och vi väntar syskon om några veckor och har redan bestämt oss för att acceptera att vi i nåt år framöver kommer låta relationen vara som den blir av småbarn ingen sömn och amning och oro och föräldraledighet.. dvs tråkig och lite mer som två kompisar som bor ihop och sköter familjen tillsammans. Som det blev första gången vi fick barn helt enkelt, det tog oss typ 1,5 år att bli kära och vara mer som par än mamma och pappa och det får vara så under den här perioden (om man vill såklart haha) men vi hade ej energi för något annat pga väldigt krävande bebis och noll sömn första året. Så vi har lovat varandra att inte bli kär i någon annan, råka hångla på julfesten eller säga elaka saker under tiden vi har småbarn och sen ge oss tid att limma ihop oss igen innan vi tar några drastiska beslut! Hoppas att det kommer funka!


  5. Caroline skriver: 21 juli 2018 kl 17:13

    Tack att du delar med dig! Tycker att det är bra att ni kämpar och försöker få ihop det. Bra med terapi. Jag hejar på er. 🙂


  6. V skriver: 21 juli 2018 kl 17:31

    TACK för att du delar med dig. Känner igen mig så mycket! Har en fyramånaders hemma och herregud vad det tär på förhållandet. På något sätt har man blivit starkare tillsammans men det är riktigt kämpigt att få till kvalitetstid och att inte tjafsa om småsaker för att man är trött osv. Verkligen ett stort tack för att du orkar skriva det här, skönt att veta att man inte är ensam!


  7. Sofia skriver: 21 juli 2018 kl 18:36

    Tack för ditt ärliga inlägg!! Så modigt och skönt att läsa.Vår relation klarade ett barn över förväntan faktiskt, men sen kom nr 2 och jag liksom undrar vad som hände med oss. Men jag tror och hoppas vi tar oss igenom det.


  8. Joss skriver: 21 juli 2018 kl 19:26

    Samma här.. efter andra barnet så blev det skilda sovrum pga sova med varsitt barn och jag kan inte smita upp när minsta sover så ligger i princip fast men hoppas de kan ändras snart. Månaderna går ? man är konstant trött plus att jag fått utmattnings depression så får man tid ”över” vill man mest vara ifred. Men som du säger så vill man inte breaka när fjärilarna är borta för jag blir så efter några år hur som helst, men att man får jobba på det om man såklart känner att de är värt.


  9. Smilla skriver: 21 juli 2018 kl 19:52

    Fina ni ❤️


  10. Mikaela skriver: 21 juli 2018 kl 20:12

    Sitter själv i samma båt… en liten som tar mycket tid och vi har precis börjat i familjeterapi i hopp om att kommunikation och relation hamnar på rätt spår igen. Det är lättare sagt än gjort att gå från en familj på 2 till en på 3. Heja! Till dig som pratar öppet om detta då det är lätt att fastna i en vision om hur ”alla andra” har det, vilket inte alltid är som det verkar det heller.


  11. Erica skriver: 21 juli 2018 kl 20:41

    Heja er!! Tycker det är fantastiskt att ni delar detta. Denna tid är verkligen påfrestande och väldigt tufft för förhållandet och tyvärr blir det inte bättre när man är mitt uppe i sin karriär också. MEN den här tiden i livet är sååååå kort. Försöker påminna mig själv om det när jag och sambon hamnar i svackor (vår dotter är 18 månader). Snart är ”toddler” tiden slut och hon är helt plötsligt stor, pratar och ”sköter sig själv” på ett annat sätt och vips så har man mer tid för förhållandet igen.
    Håller tummarna för att allt löser sig och försök verkligen att tänka att denna tid är kort om man jämför med hur långt livet är.
    KRAM!! ❤️


  12. Madde skriver: 21 juli 2018 kl 20:41

    Jag hoppas och tror att ni är så starka tillsammans så ni löser detta. EXTREMT moget att ta tag i problemet och gå i terapi. Klokt beslut. Ni är så fina ihop, kärlek till er!


  13. S skriver: 21 juli 2018 kl 21:57

    Viktigt och SÅ nyttigt att du som stor influenser vågar skriva öppet om detta. Det hjälper många att visa att gräset inte alltid är grönt och allt är lull lull. Tack för att du vågar visa vardagen som är just denna för oss småbarnsföräldrar, kram ❤️


  14. Nina Levin skriver: 22 juli 2018 kl 01:17

    Modigt och starkt! Separerade när min dotter var två. Ni är inte ensamma! Kram


  15. Martina skriver: 22 juli 2018 kl 08:53

    Tack för att du delar med dig av något SÅ många känner igen sig i, men inte alltid kanske vågar prata om. Du är modig ❤️ Hoppas att det löser sig för er ❤️


  16. Mich skriver: 22 juli 2018 kl 09:45

    Det är en kämpig första tid med unge, våran första harhunnit blivit 3 och vilken skillnad på livet. Kämpigt fortfarande men inte alls lika som första åren. Hoppas ni löser det på bästa möjliga sätt. ?


  17. E skriver: 22 juli 2018 kl 09:46

    Fan vad ni är bra som delar med er av detta! Heja er! Tack! <3


  18. Anna N skriver: 22 juli 2018 kl 11:44

    Starkt att ni delar med er! Tack från en mamma med lika gammal dotter som Arnold och vet precis hur kämpigt det är i början <3


  19. Gunilla skriver: 22 juli 2018 kl 12:16

    Och tänk också på att alla glada nya kontakter kommer inte att bestå. Men den kanske trötta kanske lite tråkiga Jacob kommer du att ha hela livet vid din sida eftersom ni har Arnold. Ni passar ihop och jag önskar er all lycka till.


  20. Nathalie Rand skriver: 22 juli 2018 kl 12:42

    Ni är LÅÅÅNGT ifrån ensamma, vi har en på 4 och en 1,5 åring och dåååå snackar vi NOLL återhämtning. Kämpa på, det blir bättre och när man sen är över tröskeln och båda barnen är mer självständiga (endast Arnold i ert fall, just nu) så blir man kärare bara för att man kommit över det liksom. Vuxenkärlek är nog mer att ta sig förbi det som känns skit, och att fortfarande stå kvar. Jag vet inte exakt hur gammal Arnold är men jag ser att han närmar sig den tuffaste tiden för småbarnsföräldrar men sen när han närmar sig typ 2 blir det faktiskt lättare. Tycker jag ??


  21. Nathalie Rand skriver: 22 juli 2018 kl 12:43

    Håll ut, 1 år är värsta tiden! Tat lugnt, det blir bättre


    1. Anonym skriver: 23 juli 2018 kl 20:56

      Åh vad skönt att jag inte är ensam om det här. Vi har NOLL sexliv just nu och min sambo mår jättedåligt över det… men jag har ingen energi eller lust över alls, min 7-månaders ammar fortfarande jätteofta och är väldigt mammig och klänger på mig typ hela dagen. Tror inte min sambo fattar hur mycket energi det tar från mig… och man kan ju inte tvinga tillbaka lusten. HUR gör man? någon som har tips?


  22. Martin Edström skriver: 22 juli 2018 kl 13:02

    ”Det perfekta förhållandet” finns inte- det är en myt!
    Inse bara att det är som det är, gör det bästa av situationen. Respektera varandra olikheter, hämta på dagis och var glada över att ni har det så bra som ni har.
    Alla lever inte så ”lyckligt” som ni. Många, många kämpar varje dag och ”vrider och vänder” på varje krona.
    Trotsåldern närmar sig för Arnold, så är det bara.
    Jag lever ensam med två barn som är 7 och 10 år gamla. Deras mamma och min fru dog i cancer den 8 maj kl 16:55, 2014.
    Då var mina barn 4 och 6 år gamla.
    Allt går, bara man vill, se möjligheterna istället för hindren. Lycka till!!


    1. Malin skriver: 23 juli 2018 kl 01:35

      Jag tror som Martin. Jag har tre barn som är 16, 13 och 7. Vi fick vår äldste när jag var 25 och min man var 21. Vi hade varit ihop i 2 år och var dökära. Jag är fortfarande övertygad om att det är honom jag vill leva med, det finns liksom ingen bättre man, men det pirrar inte så ofta i magen och livet är ofta rätt trist, man pratar om barnen, städning, pengar. Oj, nu läste jag lite noggrannare vad Martin skrivit, jag tror att man kan leva bra utan massa pengar, men det underlättar såklart enormt. Jag kan inte shoppa till mig själv särskilt mkt, barnen kostar, Vi jobbar mkt, tjänar inte jättebra (lärare och filmarbetare). Jag orkar knappt prata med min familj efter jobbet, jag lägger mig och sover. Vi kämpar och försöker hitta de där stunderna när det pirrar till, det bästa är att slappna av och pussas långsamt. Sen får man inse att vara förälskad med fjärilar i magen… det händer inte ofta. Ha realistiska förväntningar. Att ni har kul ihop är ett stoooooort plus!


  23. Kicki skriver: 22 juli 2018 kl 13:51

    Så klokt av er att gå i familjeterapi (jag och min man gick också), även om vårt äktenskap sprack pga otrohet, så tycker både jag och min exman att det var det bästa vi gjort, pga detta är vi fortfarande väldigt goda vänner (våra barn tycker det såklart att det är toppen att mamma och pappa fortfarande är vänner och pratar gott om varann).
    Heja er, tror ni fixar det här ?❤


  24. Lena skriver: 22 juli 2018 kl 14:22

    Ni kommer fixa det här, ni verkar så himla bra tillsammans. Men ibland tror jag det händer för mycket hela tiden, ute bland folk varje dag, aldrig nästan bara ni som familj tillsammans. Förstår att ditt yrke gör att du måste vara ute mkt men försök att vara bara ni. En semester ensamma med Arnold skulle nog vara mysigt 🙂 skall ni flytta till nytt för att få nystart?


  25. AndyLinandy skriver: 22 juli 2018 kl 14:41

    ❤️❤️❤️


  26. Jessica skriver: 22 juli 2018 kl 15:42

    Åh, jag hoppas att ni tar er igenom detta! Ni verkar så himla fina och goa tillsammans och en seperation med barn är fruktansvärt. Det vet jag pga egen erfarenhet * 2. Jag och min man fick vårt första och enda gemensamma barn för ett år sen och det är inte alls som förut mellan oss. Förståeligt nog, men ändå jobbigt.
    Vi har fem barn (mina två sen tidigare och min mans två sen tidigare, och vår gemensamma). Orken finns inte men att vara lika ärliga och raka som vi alltid har varit har hjälpt mycket. Så det är mitt råd till er, att fortsätta prata. Det kanske inte alltid hjälper i stunden men på lång sikt tjänar man som par på det. Lycka till i framtiden!!❤️


  27. S skriver: 22 juli 2018 kl 20:44

    Vi har också en son kring året och kämpar vi med, funderar på att föreslå parterapi. Har blivit en hel del småtjafs om småsaker på sistone och vi är trötta och slitna..

    Hoppas att det blir bättre för både er och oss. Så tufft men skönt att inte känna sig ensam!


  28. Kajsa skriver: 22 juli 2018 kl 21:16

    Jag minns när vi väntade vår dotter (som nu är 3,5 år) så pratade vi om att vi inte får glömma att det kommer tuffa tider när vi inte kommer prioritera varandra utan våran dotter och egen tid men att vi inte får glömma att vi älskar varandra ändå. Ingen kan vara på topp jämt och det är okej. Vi skaffade barn för att vi älskar varandra och ville bilda familj. Jag tycker att våran relation bara har blivit bättre och bättre. Förståelse för varandra att den ena kan i bland ha mer energi och ork än den andra, hjälpas åt, prata och lyssna. ❤️❤️❤️


  29. Malin skriver: 23 juli 2018 kl 01:38

    Jag ville knappt att min man rörde mig första året, jag var så jävla trött


  30. Malin skriver: 23 juli 2018 kl 01:38

    Klokt!


  31. Malin skriver: 23 juli 2018 kl 01:41

    När ni är helt slut på kvällen, lägg er bara i varandras famn och se på film. Inget annat. Bara vila tillsammans, kravlöst


    1. margauxdietzmargaux.elle.se skriver: 23 juli 2018 kl 13:12

      ❤️


  32. Jessica skriver: 23 juli 2018 kl 07:18

    Ååå , vi tog också det kloka beslutet att gå i parterapi då vi heller inte hann kommunicera ?. Det var super bra för vår relation ! Hoppas det blir lika bra för er ?.
    Älskar dina vloggar!


  33. Karolina skriver: 23 juli 2018 kl 10:10

    Så skönt för dig att få berätta och ni är långt ifrån ensamma. Förstår att det är svårt när båda satsar på karriären och ni inte alltid har familj nära för barnpassning. Kanske Arnold ska gå några fler timmar på förskolan nu? Så ni får lite mer avlastning. Är glad att du delar med dig för har alltid fått bilden att allt är så bra hos er, att ni löser allt och allt flyter på så bra. Har aldrig förstått hur ni fått ihop det med allt. Vara bra föräldrar jobba järnet fixa hemmet vara så sociala osv osv. Hoppas ni hittar tillbaka, kämpa på!!


  34. Anna skriver: 23 juli 2018 kl 10:35

    Tack Margaux för att du delar det här. Jag skriver väldigt sällan kommentarer i olika forum/bloggar. Men jag känner att jag behöver skriva nu. Jag och min man har en liten kille på 1,5 år och vi började precis gå i parterapi. Vi vet att vi vill vara tillsammans, men vi har tappat passionen under småbarnstiden. Det känns som vi är på väg mot att bli väldigt bra vänner, men kanske inte ett kärlekspar. Vi är attraherade av varandra, men brist på sömn och all energi vi lägger på jobb och annat i livet gör att vi inte riktigt har det där lilla extra att ge varandra. Vi har gått två sessioner och känner att det gett massor, men vardagen är svår. Så tack för att du delar, det känns skönt att inte vara ensam! ❤️


  35. Loppan skriver: 23 juli 2018 kl 15:51

    Bra att du lyfter – det är super tuffa år, man har en liten mini person som dikterar ens tillvaro men som man inte kan kommunicera med. Det blir bra oavsett ni är så otroligt mogna för er ålder. Kram


  36. Malin Larsson skriver: 23 juli 2018 kl 16:17

    Så modiga ni är som delar med er. Har själv inga barn men har levt med min man i 11år så känner igen mig i att det är tuft ibland. Realtioner är inte enkelt även om man älskar varandra och vill leva ihop. Om det inte känns för privat får ni gärna dela med er av er resa tillbaka till vandra. Ni verkar vara ett så härligt par och jag hejar på er ❤


  37. Anonym skriver: 23 juli 2018 kl 19:14

    Vad underbart ”skönt” och befriande att läsa ett sådant här inlägg! Man känner sig så mycket mindre ensam. Jag och min sambo fick vår underbara son för snart 7 månader sedan och det har varit den mest omtumlande tiden i våra liv. Det har varit riktigt jobbigt och en berg- och dalbana hela tiden i princip. Vi har bråkat och tjafsat mycket och funderat på att göra slut flera gånger. Värst har det varit att känna som om alla andra föräldrar har så perfekta, lyckliga liv och är upp över öronen förälskade i varandra… Men så är det väl med sociala medier och bloggar, man ser inte allt det där som sker bakom.

    Vi har också varit tillsammans länge, 8 år för vår del och har även varit isär en gång vilket gjorde att vi insåg hur mycket vi behövde och älskade varandra. Precis som du skriver så tror jag den upplevelsen har stärkt oss! det är mycket bättre nu än i början men fortfarande tufft stundtals. Sömbrist osv gör det inte bättre! men vi kämpar på att försöka hitta tid till oss och försöker ha i åtanke att alla säger att det blir mycket bättre efter småbarnsåren. Tror också att alla förhållanden har svackor och bättre perioder, så har det varit för oss och vi försöker därför hålla ut!

    Stora kramar och tack för det här inlägget! <3


  38. Josefine Holmqvist skriver: 23 juli 2018 kl 20:29

    Tänkte på en grej (och detta handlar absolut inte om att skuldbelägga på något vis, utan är en reflektion): du jobbar ju väldigt mycket, och annorlunda tider. Som du själv skriver har du haft en intensiv vår, och till skillnad från många andra kan du inte ”stänga av” jobbet på samma sätt. När jag går hem från jobbet på kvällen – då lämnar jag det därhän, och återkommer till det morgonen efter. Det är sjukt viktigt för att jag ska vara så stressfri som möjligt, orka hänga med mina vänner, min kille, träna eller vad som helst som kräver energi och engagemang.

    Tror du inte att det skulle hjälpa att trappa ner lite med arbetet? Jag tänker att du hade tyckt att det varit jobbigt om J jobbade lika intensivt. Min kille är egen företagare och kan således inte koppla bort jobbet lika lätt som jag, och de perioder då han jobbar för mycket, blir vårt förhållande per automatik lite tråkigare = mer irriterat, mer stress, mindre skratt osv.

    Det kan självklart vara så att din arbetssituation inte har ett dugg att göra med er nuvarande status, men tror starkt på att det bästa i livet händer utanför arbetet, hur kul ens jobb än är.

    Hursom är du fin och klok som delar med dig av detta. Viktigt att många får känna att de inte är ”ensamma” i denna situation, och att det faktiskt är helt jäkla normalt.


  39. Mikaela skriver: 24 juli 2018 kl 12:23

    Ännu en gång känner jag igen mig i det du skriver, och jag har också hört att detta är vanligt! Vår son är en vecka yngre än Arnold, och världens ”enklaste”, det är i vårat egna förhållande som vi måste kämpa hårt…! Vi försöker också kommunicera mer och tänka att den andra vil väl men att det blir missförstånd när vi inte är tydliga med vad vi vill och vad vi känner. Dela gärna med dig på roliga aktiviteter man kan göra som familj tillsammans! 😀 Men viktigast av allt: din familj är viktigare än vi lyssnare!


    1. margauxdietzmargaux.elle.se skriver: 24 juli 2018 kl 20:24

      ❤️❤️❤️
      Jättebra idé och ett bra sätt för mig att hjälpa andra.
      Jag vet att när jag hjälper er så hjälper ni mig minst lika mycket tillbaka ❤️❤️❤️


  40. Alexandra skriver: 25 juli 2018 kl 11:14

    TACK för att du normaliserar detta <3 <3 <3 All kärlek till er!


  41. Anna N skriver: 26 juli 2018 kl 09:59

    Så bra att du normaliserar detta! Vet att Michaela Deler har skrivit något om detta också och att hon och hennes man satte som ”regel” att de skulle hålla ihop minst tills barnen blev två år. Just för att småbarnsåren tär så mycket på relationen. Tyckte det lär ganska smart att liksom ha ett mål typ. Hoppas ni får tid för varandra nu på semestern och kan njuta❤️


  42. Jenny Blanck skriver: 26 juli 2018 kl 14:30

    Vi gjorde en pakt när vår minsta var ett år, (vi har två söner med ett år emellan..) att inte prata om eller ta upp att separera eller göra slut innan vår minsta var 3 år, utan att kämpa på! Efter ca 6 månader så blev det lättare och lättare.
    Vi valde att göra så eftersom vi varit tillsammans i tio år när vi fick barn, tio väldigt bra år så vi satte oss ner och funderade på är det verkligen oss tillsammans det är fel på eller är det en tillfällig svacka pga situationen vi är i just nu, och det funkade.Hoppas det löser sig för er, kämpa på!! Kramar


  43. margauxdietzmargaux.elle.se skriver: 7 augusti 2018 kl 07:22

    Tack ❤️❤️❤️


Dela på:
Laddar